I natt kommer jag förmodligen inte få sova särskilt mycket. Och det är helt och hållet mitt och Patriks fel eftersom vi låtit Maximilian sova alldeles för mycket under dagen och kvällen. MEN i bland är det så skönt att få ligga i soffan och vila själv.
Är så glad över den här fantastiska lilla pojken.
I dag har jag varit ganska utvilad. Trots att Maximilian vaknade halv fem och vägrade somna om. Klockan åtta ville han äntligen sova igen och vi slumrade ikapp till klockan elva.
Just nu går de flesta förmiddagar åt till att vila. Och det är helt ok. Mår så mycket bättre om jag lyckas skrapa ihop några timmars sömn.
Här är lite reflektioner över bebistiden så här långt:
De är så små. Jag hade glömt hur små bebisarna är i början och att de allra allra minsta kläderna som jag misstänkte skulle vara alldeles för små i stället är för stora.
Den starka kärleken. Att kärleken till den här underbara lilla pojken slog till med full kraft så fort han kom upp på mitt bröst. Jag kan knappt se mig mätt på vår underbara bebis. Han är så söt, så snäll och så bedårande. Kärleken jag känner till den här lilla killen svämmar nästan över och det är underbart att få snusa bebis igen.
Sömnlösheten. Även om vi vilar mycket är jag ändå extremt trött till och från. Förmodligen eftersom det sällan blir mer än max tre timmar sammanhållande sömn för mig just nu.
Liggamma. Fasiken vad bra det är att liggamma. Man kan slumra bredvid sin bebis vilket gör att sömnen inte störs lika mycket under natten.
Oron över andningen. Att man aldrig upphör oroas över bebisens andning. Vara där och känna med en hand på bröstet för att se om han andas. Kanske röra lite vid ansiktet för att få en reaktion. Och så lättnaden när han rör på sig eftersom man är där och stör.
Att ha syskon som är stora. Vilken skillnad det är på att ha större syskon än som tidigare en fyraåring, en tvååring och en nyfödd. Alla vill hjälpa till, de vill ha sin lillebror i knäet när vi sitter i soffan och de hjälper till att hämta nappar, vatten och annat.
Stor skillnad mellan förlossningarna. Jag är mycket piggare nu än tidigare. Med det menar jag i kroppen. Kejsarsnittet verkar läka bra, jag är mer rörlig än tidigare och även om jag får ont om jag går för mycket är det mer vetskapen om att jag måste ta det lugnt som hindrar mig från att ta en längre promenad. Känner att jag har mer energi den här gången. Kanske för att jag tillåter mig att vila mer på dagen men även för att det planerade snittet blev så himla bra.
Amning. Amningen fungerar mycket lättare än någon av de andra gångerna. Laddad med superfet salva redan på BB och ett maniskt smörjande efter varje amningstillfälle har gett resultat. Dessutom är Maximilian en hejare på tekniken och verkar inte heller ha en så knorrig mage.
Hormoner. Ja, de finns där och ja, de påverkar som bara den till och från. Humöret pendlar upp och ner och tårarna kommer lättare än vanligt. Men det är bara att hålla i sig i hormon-berg-och-dalbanan och inse att det kommer gå över så småningom.
Lugnet. Jag känner mig lugn som fyrbarnsmamma. Mer säker och mer trygg i mig själv. Jag har inget behov av att vara andra till lags utan det viktigaste just nu är familjen och att vi får en behaglig första tid tillsammans. Allt annat kan vänta.
Hungern. Jösses, vad hungrig och TÖRSTIG jag är om dagarna. Amningen tar verkligen på energidepåerna. Det gäller väl bara att fylla på med hälsosam mat och kanske inte ett halvt chipspaket (igår) eller en påse godisnappar (i förrgår). Det får bli ett löfte till mig själv. Att faktiskt tänka mer på VAD jag stoppar i mig. Det skulle ju vara trevligt att gå ner alla de där extrakilona jag släpar runt på 🙂 Dricker även kopiösa mänger vatten varje dag, så gott har vattnet aldrig smakat som nu.
Nu måste jag försöka sno åt mig några timmars sömn.
Comentarios