Låt oss prata om missfall

Det som jag inte trodde kunde hända oss – hände! Och missfallet var inte alls som jag trodde att det skulle vara. Det gick mycket långsammare. Det var inte en massa blod och kramper utan det kom smygande. Med en lätt blödning som eskalerade under flera timmar och dagar.

Förra veckan fick jag beskedet att jag inte längre är gravid. Att det inte längre finns ett litet liv som gror. Det har förmodligen blivit fel redan från början, det är bara min kropp som lurades att tro att allt var som det skulle några veckor till innan det gick upp även för den att det inte fanns något hjärta som slog.

Jag trodde inte att det här kunde hända oss. Det låter kanske dumt och konstigt men jag var så säker på att det skulle gå bra. Att vi till hösten skulle få välkomna vårt fjärde barn. Jag hade börjat fundera på namn, vagn, kläder och en massa annat. Sådant man inte ska göra i början. Sådant man blir rådd till att vänta med tills det i alla fall har gått lite fler veckor.

Det var så spännande. Så roligt och jag såg så mycket fram emot det här året. Se hur magen växte och känna de första rörelserna. Jag tänkte hur roligt det skulle bli för barnen med ett syskon. Alex och Isabelle är så pass stora att de skulle förstå på ett annat sätt än tidigare. Och Ville sa häromdagen att han ville ha en lillasyster. Åh, vad jag ville berätta att han skulle få ett syskon. I dag är jag glad att vi inte sa någonting. Att vi väntade.

Jag har gråtit floder.  Jag har varit trött och utmattad. Och jag känner en enorm tomhet. För vi längtade verkligen. Jag längtade verkligen.

Vissa kommentarer vi fick gjorde mig verkligen ledsen. ”Var glada att ni redan har tre friska barn” ”Det kanske var lika bra att det hände”. Trots att jag vet att orden sades i ett försök att trösta gjorde det ont. Som om jag inte hade lika stor rätt att sörja eftersom jag redan har tre friska barn. Ja, jag har tre fantastiska, underbara, kärleksfulla barn. Barn som jag älskar över allt annat. Men, missfallet, det som skulle bli vårt fjärde barn är fortfarande en stor förlust för oss. Det skulle bli en egen person och ingen kan ersätta just det barnet. Ett missfall är ett missfall och ett missfall är en stor förlust.


blommor_februari

Anledningen till att jag skriver det här är att jag vet hur många som går igenom samma sak. Som får missfall och som sörjer ett barn som aldrig kommer att dra sitt första andetag. Det är mycket hysch hysch kring missfall och det borde det inte vara! Det sägs att 15 % av alla kända graviditeter slutar i missfall. Fler om man räknar dem som inte hunnit upptäcka att de är gravida. De flesta missfall sker innan vecka 12. Så gjorde även mitt!

Utvalda inlägg