Det var igår det hände. Det som är varje förälders mardröm. Ville försvann på väg till Gärdet och nationaldagsfirandet. Ena sekunden cyklade han framför oss, i nästa var han borta.
Det gick så snabbt. På bara några sekunder var han borta. Och det spelade ingen roll hur mycket jag ropade. Han fanns ingenstans.
Jag och en vän är på väg till Gärdet med alla barnen. Vi promenerar och de cyklar och åker sparkcykel. Ville åker lite för långt framför oss så jag ber ett av de stora barnen att cykla ikapp och se till att han väntar. Det är ganska mycket folk runt omkring och jag känner mig inte helt bekväm med att han är så långt fram.
Så tittar jag bort några sekunder och svarar på en fråga. När jag ser upp är mitt stora barn bredvid mig igen. Jag frågar var Ville är och paniken slår till med full kraft när jag inser att han är borta.
Jag ser mig omkring och ropar på honom. Jag lämnar över vagnen till min vän och säger åt mina andra barn att stanna hos henne innan jag springer framåt för att leta. Men han är som uppslukad av jorden.
Tusen tankar hinner fara genom mitt huvud. Har han cyklat bort till Gärdet, men han vet att han inte får korsa vägen själv. Har han blivit rädd och cyklat hem? Har någon tagit honom? Var är han? Jag ropar och ropar. Springer så att svetten rinner. Fram och tillbaka. Runt huset, över gatan. Men han finns ingenstans.
Efter vad som känns som en evighet drar jag upp telefonen. Jag måste ringa P. Jag måste berätta att Ville är borta. Då är jag uppe på en kulle på Gärdet och när jag ser folkhavet framför mig knyter sig magen. Har han åkt bort hit? Är han bland folkvimlet. 45 000 personer. Jag kommer aldrig hitta honom här.
När P svarar berättar jag snyftande att jag har tappat bort vår son. Vår femåring. Han som alltid är glad och har bus i blicken. Som är så snäll och försiktig mot sin lillebror och älskar att leka med sina storasyskon. Gråten ligger i halsen och hjärtat bultar hårt.
P försöker lugna mig men allt jag kan tänka är att jag måste ringa polisen. Jag måste få hjälp. Min lilla pojke har försvunnit. Precis när jag ska säga till P att vi måste ringa polisen ringer min vän på andra linjen. När hon berättar att de har hittat Ville är lättnaden enorm. Han hade cyklat åt fel håll, ramlat och slagit i benet. Nu sitter han vid husväggen och är helt omedveten om vilken uppståndelse han har skapat.
Jag rusar dit. Ömsom skäller och ömsom kramar. ”Jag älskar dig. Jag blir rädd när du försvinner. Du får inte cykla iväg. Du måste vara nära oss.” Han kramar mig. Ser inte alls omtumlad ut. Mer förvånad över att jag är så upprörd.
Tio minuter var han borta. De längsta tio minuterna av mitt liv. När vi har samlat oss går vi vidare mot Gärdet. Vi lämnar cyklarna och promenerar sista biten. Villes hand i min. De andra barnen nära. Sedan firar vi nationaldagen tillsammans.
Till slut kunde vi fira Sveriges nationaldag. Alla tillsammans.
