Förmiddagen har varit en resa bland minnena. Inte mina men min farmors. Och jag inser vilken ynnest det är att få ta del av en lång historia innan det är för sent.
Min fina vackra farmor är snart 94 år och ska flytta till ett servicehem. Det betyder att hennes lägenhet ska tömmas, saker packas ner och sorteras med mera. Eftersom hon flyttar till en mycket mindre lägenhet kan hon inte ta med alla saker. Därför har vi pratat om vilka möbler och saker som ska säljas, ges bort eller behållas.
Jag tycker det är viktigt att man omger sig med saker man tycker om och som gör en glad. Vill att farmor ska känna att hon får med sig alla de saker och möbler som hon vill. Att hon känner att den nya lägenheten blir lika hemtrevlig och ombonad som den hon har i dag.
På förmiddagen har vi tömt ett av alla stora skåp. Och för varje sak har farmor ett minne. Ett minne från en vän som kanske inte lever längre, en plats hon besökt eller en speciell händelse.
Vi har hittat gamla vykort som var instoppade i böcker och som hon läste med glädje och vi har rensat upp. När vi satt där i vardagsrummet, med kartonger runtomkring oss och prylar överallt tänkte jag på vilken ynnest det är att få hjälpa till. En ynnest att få höra om min farmors liv.
Många gånger när ett hem ska tömmas hos en äldre person är den personen redan borta. Prylarna är just bara prylar inte en sak som har en historia. Men idag fick jag höra historierna. Och jag är så tacksam för det. För den där fula korgen i grälla färger är inte en ful korg, det är en gåva från en kär vän som skapade den vid ett speciellt tillfälle. Och de där vackra ljusstakarna är inte bara vackra ljusstakar utan de inhandlades på en minnesvärd resa.
Det var verkligen en mysig förmiddag då vi fick mycket gjort men också hade tid att prata en massa och sitta en stund i det ombonade köket, dricka te och äta croissanter.
Isa och farmor.
